Alla vill ha ett elsystem som levererar el oavsett väder, vind och klimat, till rimliga kostnader och utan att förstöra miljön. Det är i vissa avseenden en tulipanaros, för någon idealisk lösning finns inte. Det går dock att komma ett långt stycke på vägen om energipolitiken är tekniskt och ekonomiskt realistisk. Det är den inte i dag, vilket riskerar både miljö och ekonomi. 

 Jag brukar inte vara särskilt road av böcker som ges ut på Timbros förlag, men den danske finansmannen Per Wimmers bok “Den Gröna Bubblan” är en viktig bok, som framför allt bör läsas av dem som tror på en framtid där vår elförsörjning klaras med “flödande energikällor” som sol-, vind- och vågkraft. Den framtiden hotas nämligen av en “grön” finansiell bubbla som riskerar att kasta Europa in i en ny svår ekonomisk kris, en bubbla som blåses upp av enorma subventioner till olönsam elproduktion, och som när den spricker kan orsaka mer elände än kärnkraftshaveriet i Fukushima.

Wimmer beskriver hur samma finansiärer som blev mångmiljonärer på den amerikanska bostadsbubblan, och som så när förstörde hela världsekonomin, nu tjänar stora pengar på de subventioner som ges till “grön energi”. De ser givetvis till att sälja snabbt, så att de kan ta hem sina miljarder innan politiker och medborgare upptäcker vad de håller på med, och drar ner på subventionerna.

Wimmer jämför med det amerikanska alkoholförbudet på 1920- och 30-talet, som gillades av predikanter, som hade ett gott syfte, och av spritsmugglare, som såg enorma vinstmöjligheter. I dag är det miljövänner som agerar predikanter och finansiella fifflare som agerar spritsmugglare.

Det amerikanska spritförbudet ledde till ett gangstervälde som bara kunde brytas med en nyktrare (förlåt vitsen) politik. Den europeiska energipolitiken kan förhoppningsvis föras in på mer realistiska banor innan verkligheten slår till med full brutalitet.

Europa har höga ambitioner för minskade koldioxidutsläpp. Politiken ska samtidigt ge fler jobb och ge det europeiska näringslivet högre konkurrenskraft. Hittills har resultatet av den förda politiken lett till motsatt resultat; högre koldioxidutsläpp, färre jobb och lägre europeisk konkurrenskraft. Bara det borde vara nog för en kursomläggning.

Det värsta är ändå att Europa – med hjälp av direkta stöd, garanterade priser och subventionerade och statsgaranterade lån – massintroducerar teknik som inte är färdig och som är långt från att bli konkurrenskraftig. Det är stor risk att det leder till både tekniskt och ekonomiskt haveri.

De finansiella aspekterna på Europas energipolitik har diskuterats mycket litet och de måste uppmärksammas innan det är för sent.

Marginalerna för “grön elproduktion” är små, även med de stora subventionerna. Många anläggningar är byggda med hög belåning, och fler blir det med den politik som förs i dag. Det behövs bara några procents högre ränta så kommer bankerna att än en gång stå där med stora lån som låntagarna inte kan betala. Det kan få samma följder som den amerikanska bostadsbubblan fick 2008 och dra med sig hela världsekonomin i en ny krasch. Och detta i ett Europa som med nöd och näppe klarat av den sydeuropeiska finansiella kraschen häromåret.

Till detta kommer en akut teknisk risk. I de flesta europeiska länder hinner man inte bygga nya baskraftverk som står klara i tid för att ersätta de kraftverk som måste tas ur drift. Då blir det elavbrott när vinden mojnar och solen går i moln. Det gör det inte lättare för Europa att ta sig ur en finansiell kris.

“Den Gröna Bubblan” är lättläst och pedagogisk, men den kan orsaka störd nattsömn för politiker som är känsliga för bankkrascher och massarbetslöshet.

Per Åhlström
Tidigare chefredaktör på Metallarbetaren, Nya Norrland och politisk redaktör för Länstidningen i Östersund. Nu pensionerad och bor i USA.